I lördags sprang jag Stockholm maraton för tionde gången. För andra gången gjorde jag det som ledsagare för Frank. En blind löpare som jag tränar sedan 1,5 år tillbaka.
När vi springer tillsammans så har vi tre sätt att kommunicera. Via ett snöre som går till ett band som sitter fast runt våra respektive överarmar. Det är det enklaste och mest energisnåla för både honom och mig. Nummer två så har vi ett snöre som vi håller i handen. Det vanligaste sättet vi springer på.
Tredje sättet och det utan tvekan jobbigaste var det vi till största delen fick använda oss av i lördags.
Man kan rätt och slätt beskriva det som armkrok. Frank håller sin arm under min armbåge och handen på min underarm. Det var så mycket folk runt oss under stora delar av loppet så vi var helt enkelt tvungna.
Att springa och hålla någon under armen någon längre sträcka är inte bara svårt utan för kroppen rejält påfrestande. Frank gjorde det mer en ett halvt maraton i lördags och att trots det ta sig i mål är beundransvärt.
Loppet började annars helt okej. Mycket folk men det är det på de flesta maratonlopp i början så det var inget konstigt. Att börja i ett lugnt tempo är oftast bra även för snabbare löpare.
Vi hade en plan den var att försöka slå vår tid från förra året 4.16. Plan B för oss på ett maratonlopp är för de allra flesta både plan A, B och C. Se till att ta dig i mål.
Det här vårat tredje långlopp tillsammans och för första gången var det mer än en gång som det verkade högst otroligt att vi skulle ta oss till Stockholm Stadions mjuka löparmatta och målgång. Redan efter 25 km började Frank få rejäla ryggproblem till följd av den mycket obekväma springställning han hade tvingats till under stora delar av den tillryggalagda sträckan. Regnet vräkte ner och det var dessutom ordentligt kallt. Vi kom till 30 km och då var det dags för nästa grej. Kramp i vänster vad.
Under 12 km sprang vi och promenerade omväxlande. Glädjen att springa in på Stadion efter den sista delen av loppet var minst sagt fantastisk.
Maraton handlar oftast om att klara sträckan och det var mer sant än någonsin just den här dagen!
Vi hörs!
