Highway to hell!

Nu har jag gjort det! Igår genomförde jag min första halva ironman här nere i Budapest. Jag var lite osäker innan start. Jag hade innan igår aldrig simmat så långt, 1900m, aldrig cyklat så långt 9 mil. Sprungit har jag gjort hur mycket som helst. Så min plan var lika enkel som självklar. Spara så mycket energi som möjligt under de inledande momenten simning och cykel så skulle jag kunna springa på bra under den avslutande halvmaraton.
Jag var som jag skrev lite osäker på det mesta innan start. Faktiskt ända till jag kom in på startområdet. Då dånade AC DC s gamla dänga highway to hell ur högtalarna. Leende åt låtvalet så kände jag det lugn som jag tror är bra när du ska göra prestationer som du aldrig gjort tidigare.
Alla i min start grupp värmde upp i vattnet med snygga crawltag. Simningen visste jag skulle vara min största motståndare så jag valde att bara hoppa i och blöta våtdräkten och känna på vattentempen så jag inte skulle få en chock när jag väl började simma.
Helt väntat såg jag omgående mina 150 medtävlare försvinna i vattnet. Förvånande nog inte riktigt alla. Några fler än jag hade inte jättebråttom i vattnet. Jag matade mig själv med positiva tankar och delade upp sträckan i små delmål för att efter dryga 50 minuter äntligen kliva upp ur vattnet. Vet inte vad som hände där men när jag stapplande som en av de absolut sista deltagarna kom upp ur vattnet så blev min blick helt suddig och jag höll på att ramla. Vinglade fram till den jättelika gula pontonen som markerade land och lutade mig mot den. Fortfarande yr gick jag upp till området där jag skulle växla till cykel. Under tiden som jag bytte till cykelkläder så återhämtade jag mig bra och när jag väl trampade igång kändes det riktigt bra!
Jag hade som jag skrev aldrig cyklat så långt så jag var lite osäker på vilken fart jag skulle hålla. På gotland i somras cyklade jag som längst 6 mil med en genomsnittsfart på 30 km/h. Då det hade känts bra så försökte jag leta efter samma känsla och sen hålla mig där. 9 mil cykel på tre timmar skulle göra mig mer än nöjd!
Cyklade på utan att se röken av mina medtävlare. Det tog närmare 7 mil cykel innan jag började se dom som startat samtidigt som mig. Det var såklart jobbigt att cykla själv men en rejäl boost när jag började se ryggtavlor framför mig på färden. Drygt 10 st lyckades jag passera innan det var dags för nästa växling. Även nu blev det vingligt! Jag var så stel i ljumskarna så jag hade till domarnas och funktionärernas uppenbara nöje stora problem att komma av cykeln :). Precis under tre timmar var det i alla fall dags att byta till löparkostymen.
Nu var det äntligen dags för min gren. För det var det verkligen. Kommer ut på banan och det kändes helt okej. Löparna runt om mig var omväxlande gående eller lätt joggandes. Letade även här efter rätt känsla utan att titta för mycket på klockan. Passerade ett stort antal löpare dels från min egen startgrupp och dels de från tidigare grupper. Jag hade under mina träningsveckor på gotland i somras sänkt mitt mål från 6,5 timmar till en vag illussion om att jag skulle kunna krångla mig under 6 timmar jämnt om allt gick bra. 5.55.08 efter en halvmara på ca 1.50 visade klockan när jag oerhört nöjd med mig själv korsade målsnöret.
Målet var nått! Nästa gång blir det en hel ironman! Var, får vi se. Budapest var ett riktigt bra val. En jättefin stad på alla sätt. Nu ska jag och Leo ha ett par semesterdagar innan vi åker hem till Sverige igen.
Vi hörs!

Ny intervall!

Även den här veckan kör vi något längre intervaller. Det gör vi för att hålla nere farten och därmed risken för att skada sig. Många körde sitt första snabbare pass på ett tag förra veckan och det kan vara på sin plats med lite lugnare farter även den här gången.

Vi mixar 4 minuter med 2 minuter.

1* 4 minuter på maxfart på plant underlag.
45 sekunder vila.
1* 2 minuter på maxfart och 3% lutning.
30 sekunder vila.
3 varv.
Avsluta med.
3*1 minut på plant underlag med fri hög fart och 20 sekunder vila mellan intevallerna.

Maxfart är den högsta fart ni kan hålla under trettio minuter utan att stanna. Jämför gärna hur snabbt ni springer fem kilometer. Gör du 25 minuter på distansen är din maxfart 12 km/h.

Lycka till!
Vi hörs!

Indoor running börjar igen!

Idag börjar " Indoor running" igen. Under augusti kör jag två klasser per vecka på Sats Odenplan. Från och med september blir det fler men det återkommer jag om.

Intervallerna är tänkta för löpband men det går såklart lika bra att köra utomhus.

Som vanligt vid terminsstart så börjar vi med en lång intervall. Avslutningen blir lite snabbare ruscher!
Så här gör vi:
6* 3 minuter på maxfart+ 0,5 km/h, på plant underlag, vila 45 sekunder mellan intervallerna.
5* 30 sekunder på fri hög fart, på plant underlag, vila 10 sekunder mellan intervallerna.

Maxfart är den högsta fart ni kan hålla under trettio minuter utan att stanna. Jämför gärna hur snabbt ni springer fem kilometer. Gör du 25 minuter på distansen är din maxfart 12 km/h.

Lycka till!
Vi hörs!

"När jag lägger mig ner så bryter vi"

Efter målgång igår så var det många som undrade om vårat lopp tillsammans. Frank som skojar om det mesta berättade för sin fru om vårt samarbete. "-Jag kände mig så yr efter ca 30 km att jag inte trodde vi skulle kunna fortsätta. Vi hittade en plats jag kunde sätta mig ner på. Stefan frågade om jag kunde gå. -Jag svarade ja. Då sa Stefan, bra, då går det över"! :). 

Loppet startade 08.30. Vi var på plats i god tid och det verkade som om allting kändes precis som det skulle. När startskottet gick så joggade vi igång lugnt och försiktigt. Banan var en varvbana på 8 km som skulle avverkas sex varv med en liten extrarunda för att komma upp i 50 km som loppet var. Det var gott om vätske- och näringskontroller på vägen så det var egentligen bara att bestämma hur ofta vi skulle stanna för att fylla på kroppens depåer.

Vi la meter efter meter bakom oss. Fortfarande vid 20 km hade vi ett bra tryck i steget. Av erfarenhet vet jag dock att det är efter ca två timmars löpning som svackorna brukar börja komma. Något senare hörde jag på Franks andhämtning att det började bli riktigt jobbigt. Vi sänkte farten. Upp mot knappt 30 km började det komma små kramp känningar. Inte riktigt bra vet jag att jag tänkte. Springa två mil med kramp är inget jag önskar någon. Frank har, ni som jag säkert förstått, en vilja av stål och föga förvånande så kunde vi springa på i nästan samma fart som innan. Det tog några km innan nästa bekymmer började yppa sig. Vår löptur i sommarsolen började bli riktigt vinglig och vid nästa vätskekontroll, runt 32 km, frågade jag hur han mådde och då berättade han att han kände sig yr. Vi gick från den kontrollen  lite längre innan vi sakta joggade igång igen. Nu höll vi så låg fart som det gick. Jag sa till Frank att jag tycker att vi gör ett besök i sjukvårdstältet vid nästa varvning. Förstod att det skulle vara minst en klok gumma eller gubbe i tältet som skulle tycka att vi skulle bryta loppet. Skuggan i tältet och att få sitta ner en stund var det som jag trodde skulle behövas för att vi skulle kunna fortsätta. En ambulansförare som jobbade i tältet tog Franks puls och den var helt stabil. Frank var ändå lite tveksam till att vi skulle fortsätta. Jag sa till honom att vi går en sväng i skuggan för att se hur det känns. Han reste sig och som han reste sig.

Vi hade när vi kom ut på banan igen två varv kvar ca 16 km. Det blev promenad i alla uppförsbackar och längre bitar vid varje vätskekontroll, 5 st per 8 km. Tittade på Frank för att se hur han mådde mer eller mindre hela tiden. "Frank, du har sprungit ditt andra maraton, sa jag till honom  när vi passerade 42195 meter. Kan du fortsätta?" Då säger stålmannen till mig. "När jag lägger mig ner så bryter vi".

Det är egentligen ingen skillnad på att lära sig springa en mil eller ett ultramaraton. Orkar du inte springa hela vägen idag så går du en bit. Nästa gång så springer du lite längre och så till slut klarar du hela vägen.

Vårat mål var att ta oss igenom loppet. Den goda smaken av ett uppfyllt mål stannar kvar länge. Vad nästa strapats blir har vi inte bestämt. Vad det än blir så vet jag en sak. Vi kommer ha mycket roligt på vägen! :)
Vi hörs!

Timmarna innan start!

Då var det dags för långlopp igen! Jag ska springa Stockholm Ultra Maraton med min blinde adept Frank. Vi ska tillsammans med ca 600 andra löpare springa 50 km på en naturskön bana här på gärdet i Stockholm. Några löpare springer 100 km men vi har valt den kortare delen för att skaffa oss lite mer rutin tillsammans.

I år har arrangören valt att starta 50 km löparna 08.30 vilket innebär att det blev tidig väckning. Klockan är i skrivande stund 06.00. Jag mumsar min traditionsenliga lopp frukost pasta och äggröra. Kanske inte det mest näringsfördelaktiga innan men för mig ska det här vara roligt rakt igenom och då ingår ett gott morgon mål!

Frank har efter att vi sprang Stockholm maraton, hans första "mara", sagt att det bästa med det loppet är att han har 100% mer erfarenhet av att springa långlopp än innan. Den här gången kommer han erfara än fler saker.
Vädret denna underbara sommar håller i sig även idag och det väntas bli över 26 grader under loppet. I solen är det säkert mer än så. Det gör det viktigare än vanligt att dricka även innan loppet. Vi hoppas att vår löptid ska bli runt 5,5 timme. Svettiga timmar som kräver salva typ "idomin" under armar, i ljumskar runt och mellan tårna. Solskydd med hög skyddsfaktor och inte att förglömma tejp över bröstvårtorna. Springa med skavsår någonstans är inget jag önskar min värsta fiende. ;)
Ni som läst  inlägget " så blev maratonfesten..." vet att vi blev sena till starten då. :) Idag har vi dubblat vår förberedelsetid på plats och Frank kommer hem till mig i stället.
Då är det bara benen som ska va med oss och ta oss runt banan! ;)

Kan ni kom ut och heja. Banan går delvis ute på Djurgården här i Stockholm. En picknick i det gröna, ex "Djurgårdsbrunns värdshus" är aldrig fel!
Vi hörs!