Så var det äntligen dags! Hade sett fram mot det här över ett år. Egentligen längre har haft den här drömmen ganska många år utan att uppfylla den. Nu var det dags. Dags att se om jag hade vad som krävdes för att bli en Ironman. Hade valt platsen, Lake Tahoe i norra Californien, dels för att jag gillar USA och deras mentalitet pluss att arrangören lovade en mycket tuff bansträckning. Visste också från vänner som besökt platsen att jag skulle bjudas på en naturupplevelse utöver det vanliga. Själva huvudområdet där loppet gick av stapeln var Squaw valleys alpina skidby. Ja, ni läste rätt! "Alpin skidby". Här skulle jag cykla och springa. Förstod när vi kom till platsen dagen innan att det här skulle komma att bli en prövning utöver det vanliga.
Steg upp tidigt som jag brukar när jag ska göra liknande lopp. 06.40 skulle starten gå och jag ville hinna med en rejäl "kolhydratbomb" innan det var dags för simningen. Två tallrikar spagetti med köttbullar kl 03.00 fick servitrisen att dra på smilbanden kan jag säga.
Hade redan när jag kom ut från hotellet bjudits på en överraskning. Ja vi var på 2000 meters höjd men bara +3 grader utomhus vid den tiden. När vi kom mitt på dagen innan hade det varit rejält hett. 30-35 grader. Tänkte att." Det här loppet kommer bli precis den utmaningen jag sökte"!
Kom till starten och ordnade det sista vid växling stationen till cykeln innan jag skulle dra på mig våtdräkten. Var sannerligen glad för den just då för det var fortfarande rejält kallt.
Väl vid starten så var det nationalsång och så sköt startmannen i sin pistol och så var vi iväg. Nåja alla andra var iväg. Jag hade ställt mig längst bak i starten. Precis när jag skulle hoppa i vattnet och dra ner simglasögon så gick fästet till dom sönder. Såg dom andra försvinna iväg när jag fick börja med att laga glasögon. Ivrigt påhejad av startpersonalen så kom jag i alla fall iväg efter någon minut.
Trots den skyddande dräkten var det riktigt kallt i vattnet. Förstod direkt att det gällde att ta det lugnt så jag började försiktigt att komma igång med några värmande bröstsimtag innan jag började crawla. Döm om min förvåning när jag redan efter någon minuts simmande kände dom första fötterna på mina medtävlare. Jag som såg mig själv som usel i den här grenen hade simmat ifatt ett par av mina motståndare.!
Lugnt och fint tog jag sen boj för boj. Det var 100 meter mellan varje och jag roade mig med olika mentala lekar på vägen för att jag visste att när jag väl klarat av det här så skulle två grenar som jag gillade betydligt bättre ta vid. Bortsett från kylan i vattnet kändes det helt okej hela vägen och på vingliga ben var jag efter dryga 1.35 på väg upp ur vattnet för att växla till cykel.
Var ordentligt nedkyld och skakade av köld när jag fick av mig dräkten och på med cykeltröja, byxor och skor. Solen hade fortfarande inte kommit upp över bergen så under första timmen hackade jag omväxlande tänder och log åt att jag klarat simningen. Hade innan loppet simmat som längst 3 km. Nu hade jag simmat nästan 4!
Min plan för loppet var att ta mig runt och skulle jag bara vara lite förståndig nu så skulle det gå!
Cyklade på i bra tempo. Vågade inte lägga ner armbågarna i styrbågen första timmen på grund av att jag frös. Var helt enkelt rädd för att köra omkull.
Hade sett på banprofilen att det skulle vara kuperat och det var det. Några 100 meter uppför följdes av ungefär lika många nerför. Jag var helt fräsch i benen och det kändes lite som berg och dalbana. Sakta uppför och en farlig fart nerför. Så höll det på ett bra tag. Visste att den stora utmaningen skulle komma. Berget!
Ja för det var ett berg vi skulle uppför. Nästan en mil. När vi var vid foten och så en mil rakt upp i himmelen. Från att kilometerna visat mellan 1.35-1.50 på cykeln så sa den nu mellan fem och sex minuter. Kände snart att jag behövde sänka farten än mer. Var oförskämt pigg i benen men det var fortfarande över 10 timmar kvar av loppet och nu hade ännu en aspekt kommit in nämligen värmen.
Vi skulle köra cykel banan två varv så jag visste att jag skulle tillbaka hit. Sa till mig själv. Ta det lugnt bara! Nu hade jag hade klarat berget första gången! Ja efter uppför kommer nerför. Samma sträcka utför och nu gick det undan. Snabbaste km utför med ca 75 km som fart och då var jag långt från snabbast. Vill inte ens tänka på vad som skulle kunna hända i den farten på cykel.
Varv två flöt på i okej tempo. Dom hade lovat en flack maraton bana och när jag så klart periodvis kände mig sliten på cykeln så tänkte jag på att jag hade den delen jag trivs bäst med kvar. Kom efter 7 timmar på cykel till ny växling. Löparskor på och vaselin och solskydd med faktor 50. Det var nu extremt hett och även om det var löpning så fick jag inte glömma någon detalj. Stannade en stund och pratade med mina barn som hejade på vid växlingen. Fick lite uppiggande ord och så började jag springa. Minns att jag tänkte på cykeln. Hur hittar dom en flack maraton bana här. Det visade sig att det hade dom inte alls gjort. Hade knappt börjat innan första stigningen kom. Nedre delen av Squaw valleys störtloppsbacke hade dom lyckats knöla in i löpningen. Min plan på 6 minuter per km förvandlades direkt till att ta sig igenom loppet igen. Blev ändå lite piggare när jag mötte ledaren i herrtävlingen. Han var på väg mot mål. Jag hade knappt 40 km löpning kvar. Vi hade då varit ute i ungefär 9.15. Det var uppenbarligen fler än jag som tyckte att det varit tungt. Löpningen flöt på okej. Den lokala publiken hejade på!. Vi hade våra namn på nummerlapparna och många var dom som med bredaste whiskeyrösten ropade. "Looking good Stefan. " You're almost there Stefan". " Soon You're an Ironman" . Behöver jag säga att jag trivdes?! Arrangören som för övrigt var fantastisk hade tänkt på allt. Hade ca 5 km kvar när mörkret kom igen. Då stod dom och delade ut pannlampor.
Sprang igenom den sista biten innan jag oerhört nöjd med mig själv korsade mållinjen. Jag hade gjort det!
Jag är en Ironman!
Vi hörs!
