Det här är en julsaga som handlar om återhämtning och musklernas syresättning.
Alla likheter mellan sagans figurer och personer ni helt eller delvis känner från just er verklighet är bara tillfälligheter.
För att ha behållning av sagan kan man enkelt uttryckt säga att du syresätter dina muskler på två sätt. Aerobt via blodomloppet, hjärta lungor och så vidare ut i kroppen och anaerobt som innebär att du har förmåga att lagra en viss mängd syre lokalt i dina muskelceller. Energi som räcker för att dina muskler ska orka arbeta i ca 30 sekunder utan att ha gått via hjärta lungor vägen. Berättelsen handlar om hur din anaeroba arbetskapacitet kan spela stora spratt med även den bäste! Anaerobt räcker syret för att anstränga sig ca 30 sekunder på maxnivå och efter det så bildas det så mycket mjölksyra i musklerna att det är i princip omöjligt att fortsätta med samma intensitet. Det är därför man kan se 400 meter häcklöpare snubbla på samma hinder på upploppet när de 300 meter tidigare passerat dom med lätthet.
Det var en vanlig dag i den populäre instruktören Pelles liv. Han jobbar egentligen i huvudsak som personlig tränare men extratimmarna som klass instruktör var något som han såg fram mot varje gång det skedde. Det stod dubbla klasser på schemat och med god energi och glatt humör var den första klassen färdig.
Klass två var en klass som handlade om repstegar. Ett vanligt träningsattribut i stort sett i alla lagidrotter. Upplägget är en del snabba fotisättningar, explosivitet, spänst därav benstyrka och mycket kondition. Del två där huvuddelen av sagan utspelar sig är en mer eller mindre galen dryg kvart fylld av idioten liknande intervaller. Fram och tillbaka på liten sträcka i för varje deltagares högsta möjliga fart.
Just den här delen var något som var precis i Pelles smak. Han var uppvuxen på en liten ö i Östersjön. I ett litet hus som fått en fiskebod att likna sheraton. Med sex syskon på liten yta var det på den tiden rena befrielsen att komma till närmaste grannen som var ett av Sveriges nu mer nedlagda regementen. Att "lek kamraterna" var lite små penalistiska 70- tals officerare gjorde inget. Lite disciplin skadade inte som Pelles pappa med jämna mellan rum brukade påminna honom om. Du sprang så snabbt du kunde när någon sa spring och slutade inte trots både gröt, gråt och kräks i halsen för du visste att lägga sig ner var lika med en dubbelt så jobbig tur nästa gång.
Klassen var 45 minuter och ca 25 minuter in i passet var det dags att byta till dom 15 intervallerna. Pelle gick omkring i salen och ropade sekunder gjorda och sekunder kvar om vartannat. Varje intervall satte han igång bredvid någon av deltagarna. För att springa med, peppa och få dom att göra sitt allra bästa.
Nu var det dags för en ung man ca 20-25 år som Pelle sett på sina klasser en tid. Han var vältränad med muskulös överkropp. Från andra klasser kom Pelle ihåg att mannen i fråga brukade gå ut i högsta fart och efter någon kvart vara tvungen att sänka farten betänkligt. Intervallerna var 40 sekunder långa dvs precis över det magiska 30.
"Nu kör vi" ropade instruktören. Då kom det. "- Är det, det bästa du kan". Pelle låtsades inte höra men det var tydligt att medlemmen ville tävla. Intervallen fortsatte. Pelle ropade vidare till alla deltagare samtidigt som han med avsikt sprang lika snabbt men var noga med att inte passera den unge mannen. Jobbet går ju ändå ut på att lyfta dom som kommer för att träna med honom tänkte han samtidigt som intervallen var slut. Han gick omkring och ropade bra jobbat till alla men med avsikt sist till sin forna löp granne. Han ville bli peppad, det ska han sannerligen bli tänkte tränaren.
Nu var det åtta intervaller kvar. Knappt hade han ropat kör innan nästa ord kom. " Kom igen nu, jag springer snabbare baklänges". Återigen låtsades Pelle inte höra men tänkte kort och lite syrligt. "Modig kille som utmanar någon som skulle kunna vara hans pappa". Ja ja, jag springer lite bakom så han får känna sig duktig. Lagom till löpningens slut så kunde han dock inte låta bli att springa upp jämsides med mannen. Det var dags för "vilopepp" av samtliga igen. Lite road av utmaningen så valde han ändå mot sina vanor att gå tillbaka och sätta igång nästa intervall bredvid samma löpare igen. "40 nya sekunder" ropade han. Då kom nästa fras direkt. "Är farfar trött eller?". Han tittade återigen inte åt pojkens håll. Log för sig själv och tänkte att nu räcker det. Det var 7 minuter kvar totalt av passet. Det skulle troligt komma att bli dom längsta minuterna i den spydige ynglingens liv.
Nu var det inte tal om att springa bakom längre, upp bredvid, knapp märkbar fartökning och Pelle hörde direkt att han troligt inte skulle prata mer i alla fall. - "20 sekunder kvar". Av hans andhämtning att döma så skulle "syran" slå till vilken sekund som helst. Jag sänker farten lite så att han åtminstone inte "behöver förlora" redan nu. Nu ska jag peppa honom först tänkte han när det var dags för vila men det skulle visa sig bli svårt då pojken redan nu stod lutad framåt med huvudet i midjehöjd.
Sex intervaller kvar. För att vässa upp alla ropade han "dags igen om fem". Första tio fick "den lilla pratkvarnen" springa lite före. Upp bredvid och samma fartökning igen. Nu svek både andhämtning och lår mannen nästan direkt. Pelle vek bort sin mikrofon och sa så oberört han kunde till pojken "nu kör vi". Det var såklart inte "gratis" för honom heller men både kroppsliga och mentala erfarenheter av 15 år av idioten lekar på en sten ö när han var ung gjorde ändå att han kände sig mer än hemma i situationen!
"5 minuter kvar." Han sökte åter mannens blick. Nu såg han ut som en boxare som funderade hur han skulle komma ur det här med stil.
"Får låta honom vara i fred ett par intervaller" tänkte tränaren. Inget bra om deltagarna svimmar på vägen.
Han sprang ändå vidare på samma plats.
Tre intervaller kvar. Normalt vill alla att det ska ta slut så här dags så att den unge mannen låg ner under de tjugo sekunders vila som bjöds var inget konstigt. Det var dags att springa igen.
Nu ska han få ett sista minne av dagen. Stegvis höjde han farten för att pressa mannen ytterligare. Mer och mer de sista 3 minuterna. Klassen var äntligen slut. Ska inte säga att pojken kröp ut men ringaren i notredame har bättre hållning än ynglingen när han lämnade lokalen.
Pelle kände sig inte helt nöjd. Han visste att han skulle ha hanterat situationen på annat sätt. Nåja, precis som alla andra är jag inte o felbar. Något som kan vara bra att komma ihåg så här i jul- tider.
God jul kära vänner!
Jag hoppas vi både ses och hörs snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar