Highway to hell!

Nu har jag gjort det! Igår genomförde jag min första halva ironman här nere i Budapest. Jag var lite osäker innan start. Jag hade innan igår aldrig simmat så långt, 1900m, aldrig cyklat så långt 9 mil. Sprungit har jag gjort hur mycket som helst. Så min plan var lika enkel som självklar. Spara så mycket energi som möjligt under de inledande momenten simning och cykel så skulle jag kunna springa på bra under den avslutande halvmaraton.
Jag var som jag skrev lite osäker på det mesta innan start. Faktiskt ända till jag kom in på startområdet. Då dånade AC DC s gamla dänga highway to hell ur högtalarna. Leende åt låtvalet så kände jag det lugn som jag tror är bra när du ska göra prestationer som du aldrig gjort tidigare.
Alla i min start grupp värmde upp i vattnet med snygga crawltag. Simningen visste jag skulle vara min största motståndare så jag valde att bara hoppa i och blöta våtdräkten och känna på vattentempen så jag inte skulle få en chock när jag väl började simma.
Helt väntat såg jag omgående mina 150 medtävlare försvinna i vattnet. Förvånande nog inte riktigt alla. Några fler än jag hade inte jättebråttom i vattnet. Jag matade mig själv med positiva tankar och delade upp sträckan i små delmål för att efter dryga 50 minuter äntligen kliva upp ur vattnet. Vet inte vad som hände där men när jag stapplande som en av de absolut sista deltagarna kom upp ur vattnet så blev min blick helt suddig och jag höll på att ramla. Vinglade fram till den jättelika gula pontonen som markerade land och lutade mig mot den. Fortfarande yr gick jag upp till området där jag skulle växla till cykel. Under tiden som jag bytte till cykelkläder så återhämtade jag mig bra och när jag väl trampade igång kändes det riktigt bra!
Jag hade som jag skrev aldrig cyklat så långt så jag var lite osäker på vilken fart jag skulle hålla. På gotland i somras cyklade jag som längst 6 mil med en genomsnittsfart på 30 km/h. Då det hade känts bra så försökte jag leta efter samma känsla och sen hålla mig där. 9 mil cykel på tre timmar skulle göra mig mer än nöjd!
Cyklade på utan att se röken av mina medtävlare. Det tog närmare 7 mil cykel innan jag började se dom som startat samtidigt som mig. Det var såklart jobbigt att cykla själv men en rejäl boost när jag började se ryggtavlor framför mig på färden. Drygt 10 st lyckades jag passera innan det var dags för nästa växling. Även nu blev det vingligt! Jag var så stel i ljumskarna så jag hade till domarnas och funktionärernas uppenbara nöje stora problem att komma av cykeln :). Precis under tre timmar var det i alla fall dags att byta till löparkostymen.
Nu var det äntligen dags för min gren. För det var det verkligen. Kommer ut på banan och det kändes helt okej. Löparna runt om mig var omväxlande gående eller lätt joggandes. Letade även här efter rätt känsla utan att titta för mycket på klockan. Passerade ett stort antal löpare dels från min egen startgrupp och dels de från tidigare grupper. Jag hade under mina träningsveckor på gotland i somras sänkt mitt mål från 6,5 timmar till en vag illussion om att jag skulle kunna krångla mig under 6 timmar jämnt om allt gick bra. 5.55.08 efter en halvmara på ca 1.50 visade klockan när jag oerhört nöjd med mig själv korsade målsnöret.
Målet var nått! Nästa gång blir det en hel ironman! Var, får vi se. Budapest var ett riktigt bra val. En jättefin stad på alla sätt. Nu ska jag och Leo ha ett par semesterdagar innan vi åker hem till Sverige igen.
Vi hörs!