"När jag lägger mig ner så bryter vi"

Efter målgång igår så var det många som undrade om vårat lopp tillsammans. Frank som skojar om det mesta berättade för sin fru om vårt samarbete. "-Jag kände mig så yr efter ca 30 km att jag inte trodde vi skulle kunna fortsätta. Vi hittade en plats jag kunde sätta mig ner på. Stefan frågade om jag kunde gå. -Jag svarade ja. Då sa Stefan, bra, då går det över"! :). 

Loppet startade 08.30. Vi var på plats i god tid och det verkade som om allting kändes precis som det skulle. När startskottet gick så joggade vi igång lugnt och försiktigt. Banan var en varvbana på 8 km som skulle avverkas sex varv med en liten extrarunda för att komma upp i 50 km som loppet var. Det var gott om vätske- och näringskontroller på vägen så det var egentligen bara att bestämma hur ofta vi skulle stanna för att fylla på kroppens depåer.

Vi la meter efter meter bakom oss. Fortfarande vid 20 km hade vi ett bra tryck i steget. Av erfarenhet vet jag dock att det är efter ca två timmars löpning som svackorna brukar börja komma. Något senare hörde jag på Franks andhämtning att det började bli riktigt jobbigt. Vi sänkte farten. Upp mot knappt 30 km började det komma små kramp känningar. Inte riktigt bra vet jag att jag tänkte. Springa två mil med kramp är inget jag önskar någon. Frank har, ni som jag säkert förstått, en vilja av stål och föga förvånande så kunde vi springa på i nästan samma fart som innan. Det tog några km innan nästa bekymmer började yppa sig. Vår löptur i sommarsolen började bli riktigt vinglig och vid nästa vätskekontroll, runt 32 km, frågade jag hur han mådde och då berättade han att han kände sig yr. Vi gick från den kontrollen  lite längre innan vi sakta joggade igång igen. Nu höll vi så låg fart som det gick. Jag sa till Frank att jag tycker att vi gör ett besök i sjukvårdstältet vid nästa varvning. Förstod att det skulle vara minst en klok gumma eller gubbe i tältet som skulle tycka att vi skulle bryta loppet. Skuggan i tältet och att få sitta ner en stund var det som jag trodde skulle behövas för att vi skulle kunna fortsätta. En ambulansförare som jobbade i tältet tog Franks puls och den var helt stabil. Frank var ändå lite tveksam till att vi skulle fortsätta. Jag sa till honom att vi går en sväng i skuggan för att se hur det känns. Han reste sig och som han reste sig.

Vi hade när vi kom ut på banan igen två varv kvar ca 16 km. Det blev promenad i alla uppförsbackar och längre bitar vid varje vätskekontroll, 5 st per 8 km. Tittade på Frank för att se hur han mådde mer eller mindre hela tiden. "Frank, du har sprungit ditt andra maraton, sa jag till honom  när vi passerade 42195 meter. Kan du fortsätta?" Då säger stålmannen till mig. "När jag lägger mig ner så bryter vi".

Det är egentligen ingen skillnad på att lära sig springa en mil eller ett ultramaraton. Orkar du inte springa hela vägen idag så går du en bit. Nästa gång så springer du lite längre och så till slut klarar du hela vägen.

Vårat mål var att ta oss igenom loppet. Den goda smaken av ett uppfyllt mål stannar kvar länge. Vad nästa strapats blir har vi inte bestämt. Vad det än blir så vet jag en sak. Vi kommer ha mycket roligt på vägen! :)
Vi hörs!