Jag har tvingat alla att lyssna! ;) Klassdeltagare, vänner och bekanta. Det är ingen hemlighet. Stockholm maraton är en av mina absoluta favoritdagar på året. Jag kom till Stockholm som nyfiken 21-åring och att uppleva 100 tusentals människor som går man ur huse för att heja fram löpare från världens alla hörn är verkligen inspirerande på alla plan!
Idag skulle jag för första gången springa som ledsagare för en av mina blinda adepter. Ni som läst tidigare
inlägg vet att träningen och förberedelser varit en minst sagt krokig väg. Överansträngd häl kryddat med avsliten baksida lår för mindre än fem månader sen skulle egentligen gjort den här prestationen ogjord.
Frank som han heter har ett "pannben" utan jämförelse. Det har aldrig varit ett alternativ att vi inte skulle springa. Sakta, sakta ökade vi träningen där "ont" fick bli ordet som stoppade utvecklingen av tränings dosen.
Vi hade bestämt att ses vid stadions tunnelbanespärr 11.30. 30 minuter innan start. 5 minuters promenad från startplatsen.
En synskadad är såklart beroende av riktig information. SL, ni vet. Företaget som sköter stockholms lokaltrafik ni vet eller missköter. Lämnade felaktig info till min synskadade löpare så att resultatet blev att vi blev försenade till starten. Tack SL men det blev fest ändå! :)
Ombyte i världsrekordfart. Snabbt slalom mellan löpare i startgrupp två så var vi iväg. Vi skulle ha startat med grupp ett. Ändå riktigt rolig inledning att berätta för Frank att nu springer vi helt ensamma inför 10 tusentals åskådare bara för att tunnelbanan var sen! :)
" Lugn och fin" är nog den fras som jag sagt oftast till min löpare. Inget undantag den här dagen. Vi skulle springa första två milen lite över 60 minuter per mil och fanns det kraft då så skulle vi öka farten halvvägs. Helt enligt plan kom vi till ½ maraton passeringen på ca 2.04. Jag hade hört på hans andhämtning att det var jobbigt de senaste 20 minuterna. Sa ingenting utan ökade farten ungefär 10 sekunder per km. Tänkte att vi i alla fall gör ett försök att söka de fyra timmarna vi pratat om från början.
Satsningen funkade en dryg mil och att "maraton börjar efter 30 km" fick en tydlig bild för oss. 33 km= kramp.
Sa till honom att "vi har mindre än en mil kvar, njut av färden". En lite långsammare fart. Fantastisk pepp från löpare runt oss, underbara vänner, bekanta tog oss hela vägen på ca 4 timmar och 16 minuter. Franks ord på Östermalms ip efter loppet får sy ihop vår dag. " Hur kan något som är så roligt första varvet vara så jävligt andra" :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar