Idag var det dags för återbesök hemma hos Svea . Svea är blind och hör förhållandevis dåligt ( läs mer i inlägget "en blind leder en annan blind") . Förra besöket var ju lätt halsbrytande och mina tankar på vägen dit idag var att dagens löptur borde bli lite lättare . Ack så jag bedrog mig.
Lika färdig och förväntansfull som förra gången stod Svea och väntade på mig när jag kom fram. Glatt berättade hon att idag ska vi ta en annan väg. Ja ha ja tänkte jag. Slirigt förra gången, var ska det sluta?!
-"Vi börjar på samma stig som förra gången sen ska vi upp på skjutbane vägen". "Skjutbane vägen" , det här bådar inte gott. Svea fortsatte. -" Vi ska upp på skjutbane vägen springa längs med skjutbanan och så via en stig komma på ut på andra sidan. Min tanke var att " komma ut på andra sidan" gör vi säkert vilket fall!
Väl uppe på nämnda väg så kom det en bil bakom oss. Svea hör som sagt dåligt så jag ropade högt om bilen. Hon tillbaka. - " Det är säkert några som ska träna på skjutbanan". Jag var på väg med en 70-årig dam, helt blind hör dåligt och ni som läst förra inlägget vet att Svea hittar si så där, mot en skjutbana som någon tränar på. Tur att jag är lugn i sinnet! :)
Efter ca 20 minuters löpning med ett antal irrvägar, i min värld självklart inte i Sveas, och ett antal skott som sällskap kände jag till slut att vi var på betryggande avstånd från det som small! Det lilla kruxet var att vi var på vägar som jag inte hade en aning var vi var.
" Nu ska vi upp för en backe till vänster alldeles snart" sa mitt löp sällskap. Backen kom direkt och vi tog upp där. " Vi ska springa förbi ett förfallet torp på vänster sida". Jag såg torpet på avstånd och det såg ut som att stigen vi sprang på gick någon meter ifrån hus väggen. " Anade oråd när jag på 25-30 meters håll såg att den lilla vägen vi sprang på övergick i buskage. Oråd gick över i lätt bekymmer. Över i rejält höjd puls. När ägaren eller i alla fall såg han ut som han bodde där kom ut från huset ca 10 meter ifrån oss. En puckel ryggig man med urtvättade Fristad hängsle byxor och trasig t shirt. Olika falla ödets lotter. Quasimodo bor i Paris och den betydligt äldre brorsan bor i skogen vid Islandstorget. Det som var mindre bra var Quasimodos sällskap. I andra änden på kedjan han höll i stod det en morrande hund, alltför mycket påminnande om en dobermann. Bara tyst så Svea hörde inte. Hon fortsatte att beskriva den stig som definitivt inte fanns. Med ögonen på hunden sa jag till Svea att jag tror vi sprungit fel. Mannen hörde vad jag sa nickade och hunden morrade ännu lite högre. Svea däremot insisterade på att vi skulle in i buskaget. Nu var jag beredd på att ta den lilla damen över axeln och sätta nytt personligt rekord på 100 meter. Nu höjde jag rösten och Svea förstod äntligen att det var dags att retirera. Backade av tomten med mitt sällskap och äntligen i säkerhet!
Vi småpratade som vanligt på vägen hem och jag log för mig själv. Hon vet inte ett dugg om situationen vi just har varit i! Vi avslutade passet och jag satte mig i bilen på vägen till nästa jobb.
Nej, hon vet inte vad vi varit med om. Hon skapar heller inga tankar om vad som inte är möjligt. Någon beskriver en väg för henne. När det är gjort färdas hon tryggt på den. Hon litar förbehållslöst på sin ledsagare. Vad jag än gör så löser han det.
Se eller skapa problem ur situationer som inte finns är enkelt. Att välja är svårare. När du väljer så betyder det ofta att något du gjort tidigare får stryka på foten. Svea hon ska träna till varje pris och det hoppas jag att ni alla vill! För jag vet och Svea vet att vinsten ni får går inte att ersätta! :)
Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar